Konduktivitetsgivare

Om den exakta cellkonstanten är okänd måste kalibrering utföras. Om den exakta cellkonstanten är känd räcker det med verifiering. Detta är fallet med sensorer med en certifierad cellkonstant eller sensorer som tidigare har kalibrerats.

Konduktiviteten är starkt temperaturberoende. När temperaturen i ett prov ökar minskar provets viskositet, vilket leder till ökad rörlighet för jonerna. Därför ökar också provets observerade konduktivitet trots att jonkoncentrationerna kan vara konstanta.

Enligt god praxis måste varje resultat från konduktivitetssensorn specificeras med en temperatur eller vara temperaturkompenserad, vanligtvis till industristandarden 25 °C.

Det finns flera sätt att kompensera för temperaturen.

Konduktiviteten i en vattenlösning påverkas starkt av temperaturen (~2 %/°C). Därför är det konventionellt att koppla varje mätning till en referenstemperatur. 20 °C eller 25 °C är de vanligaste referenstemperaturerna vid konduktivitetsmätning.

Olika temperaturkorrigeringsmetoder har utvecklats för att passa olika användare:

• Linjär: för medelhögt och högt ledande lösningar.
• Icke-lineär: naturliga vatten som grundvatten, ytvatten, dricksvatten och avloppsvatten.
• Rent vatten: ultrarent vatten, avjoniserat vatten, destillerat vatten.
• Ingen: Vissa standarder, t.ex. USP <645>, förbjuder all temperaturkompensation.

Temperaturens inverkan på olika joner, och även varierande koncentrationer av samma jon, kan vara en utmaning. Därför måste en kompensationsfaktor, kallad temperaturkoefficient (α), bestämmas för varje typ av prov. (Detta gäller även för kalibreringsstandarderna. Alla METTLER TOLEDO-mätare kan automatiskt ta hänsyn till denna kompensation med hjälp av förinställda temperaturtabeller).

Ja, det är möjligt. Organiska ämnen har till exempel också dissociativa egenskaper, vilket gör det möjligt att mäta ledningsförmågan hos lösningar av organiska föreningar. Organiska föreningar som bensen, alkoholer och petroleumprodukter har i allmänhet mycket låg konduktivitet.